Det regnar den
här morgonen i Montevideo, i södra delen av söder. Det
regnar häftigt, kompakt och grått. Ändå är det omöjligt att
skaka av oss intrycken från våra upplevelser bara för några
dagar sedan när vi höll på att kvävas i dammet på den
transamazoniska landsvägen i den brasilianska delstaten
Pará, ca 600 kilometer söder om dess huvudstad, Belem do
Pará.
Ett arbetslag från UITA:s regionssekretariat bestående av
Álvaro Santos, Emiliano Camacho och undertecknad hade anlänt
dit för att ta de första inledande stegen av ett fältarbete
vars resultat kommer att bli en dokumentärfilm på 20 minuter
– och som redan håller på att redigeras -. Filmen är en
fundamental del i den internationella kampanj mot våldet på
landsbygden i Brasilien som UITA och Lantarbetarnas
samorganisation i Brasilien (CONTAG) gemensamt kommer att
lansera inom de närmaste veckorna.*
Den här arbetsplanen som utarbetats i samarbete med
Lantarbetarförbundet (FETAGRI) i delstaten Pará, började ta
form i staden Marabá. I stadens närhet hittade vi en av
Dedés söner, den enda överlevande efter en ännu ostraffad
massaker där fackföreningsaktivisten Dedé, hans fru och
yngsta son blev mördade. Mördarna frigavs i rätten. Vi blev
bekanta med Fundação Agraria do Tocantins Araguaia, en
yrkesutbildningsinstitution för unga småbönder och bosättare
där man använder sig av den så kallade
”växlingspedagogiken”, som består av att eleverna går 14
dagar i skolan och sedan återvänder hem för resten av
månaden för att inte försumma familjens inkomstbringande
åligganden. Därifrån utarbetar man också olika projekt som
har att göra med gemensam bildning, samarbete samt
förvaltning av naturresurserna.
Några få kilometer från Marabá besökte vi ett läger med mer
än 80 jordlösa lantarbetarfamiljer som har kämpat i tre år
för att de ska få tillerkänt sig en improduktiv gård som de
redan har ockuperat tre gånger och från vilken de blivit
avhysta lika många gånger. För tillfället uppehåller de sig
i det som en gång var några skjul för grisar, som en
intilliggande bosättning avstått till dem, och där de varken
har el eller vatten.
I
Rondón do Pará lärde vi känna Joel, änka efter
lantarbetarledaren Dezinho, som mördades för två år sedan.
Joel blev därefter vald till ordförande för Rondóns
fackförening för lantarbetare, och på grund av de dödshot
hon ständigt är utsatt för lever hon med säkerhetsbevakning
dygnet runt.
I
Paraupebas fick vi ta del av mordet på lantarbetarledaren
Soares. Hans bror samt Indio, som var hans fackliga kamrat,
berättade för oss. Vi fick också ta del av ett vittnesmål av
änkan efter Antonio do Alho, före detta ledare inom
lantarbetarfacket och rådgivare inom det lokala
jordbrukssekretariatet, som mördades så sent som för tre
månader sedan. Antonio efterlämnade fyra barn, det minsta
bara fyra månader gammalt.
Efter en lång sträcka längs den transamazoniska landsvägen
anlände vi till Pacajá, där vi fick höra om fallet Dorival,
en lokal ledare som hotats till livet och tvingats överge
sin lilla gård för att leta efter ett säkrare ställe inne i
samhället.
Därefter kom vi fram till Anapú, den lilla staden där den
nordamerikanska-brasilianska Dorothy Stang bodde. Hon var
missionär från Hermanas de Notre Dame de Namur och blev
mördad för några månader sedan efter 25 år av ständiga hot
och varningar. Där samtalade vi med Janine, också från USA
och missionär, som har kämpat tillsammans med Dorothy under
de senaste 20 åren. Samfundet jordlösa lantarbetare bidrog
med sitt vittnesmål och sin minnesbild av den mördade
missionären. Vi fick också lyssna på Chiquinho, ordförande
för lantarbetarnas lokala fackförening, Dorothys själsliga
son, PT:s före detta kandidat till borgmästare och för
närvarande under dödshot från samma ”konsortium” som dödade
syster Dorothy.
Från Anapú till Santarem, där vi träffade Ivete, ordförande
för lantarbetarfacket och hotad till livet av
sojaplanterarna och ”fazendeiros” (storgodsägarna), som har
lagt beslag på miljoner hektar statligt ägd mark som
tidigare var djungel, tropiska skogar, och som nu är
ängsmark och odlingsmark och snabbt håller på att förvandlas
till ofruktbar mark. Ivete kommer från en traditionell
folkgrupp som alltid har bott i skogen och lever av att
plocka olika produkter från urskogen. Hon guidade oss till
två grupper av ”quilombolas” som lever vid stranden till
Tocantins, djupt inne i snårskogen. Där såg vi
konsekvenserna av den press som de förhärskande intressena
utövar på de här grupperna för att de ska lämna sina byar
och på det viset ta över skogen som de lever av. Quilombos
är samhällen bildade av färgade som gömde sig i djungeln för
att fly från slaveriet, och många gånger blandade de sig med
infödingsgrupper som de träffade på. De är sekulära invånare
från de här trakterna och att de stannar kvar där är en bra
garanti för att skogen ska kunna leva vidare eftersom de
lever av denna och känner den bättre än alla andra. Våldet
är dock ett ständigt hot för dem.
Slutligen, några kilometer från Belém, träffade vi Rejanes
familj - hennes änkling och två barn. Hon var aktivist inom
den kvinnliga lantarbetarrörelsen i området och blev mördad
för tio år sen i sitt eget hem, inför sina små barn och
syskonbarn. Brottet, precis som alla de andra, har ännu
ingen straffats för eftersom bödeln blev anhållen några
minuter efter mordet. Polisen försäkrade sig dock om hans
tigande genom att tillämpa den så kallade ”rymningslagen”
när han påstods ha velat fly från polisbyggnaden. Mördaren
dog också samma dag och de som egentligen var ansvariga för
brottet har aldrig blivit avslöjade. Rejanes familj berikade
oss med ett gripande vittnesmål om hur kärleken genomsyrade
allt denna intelligenta, hjärtliga och vackra kvinna från
Bahía gjorde i livet.
De
här personerna kämpar i ”frontlinjen för elden”, där
”grilleros”** bränner tusentals hektar urskog för att lägga
beslag på marken utan något som helst underlag – och när de
har dokumentation är den alltid falsk – och exploatera den
under de få år som bördigheten varar, då den är ohjälpligt
dömd till att förvandlas till ofruktbar mark. Föreningen av
nyrika äventyrare, pensionerade och aktiva militärer som har
bildat sina egna feodala dynastier sedan diktaturåren under
60-talet, ädelträexportörerna som har jämnat nästan 40 % av
det brasilianska Amazonas bästa trä med marken och
fortsätter att rycka fram, boskapsuppfödarna och sojaodlarna
på enormt vidsträckta stulna landområden utgör en så stark
maktfaktor att de, med några få och hederliga undantag,
triumferar över rättvisan, polisen och den lokala politiken.
Statens traditionella oföretagsamhet – läs regerings efter
regerings medbrottslighet och maskopi – har förändrats något
efter mordet på syster Dorothy, vilket fick enorm
uppmärksamhet internationellt. Lula da Silvas regering har
flyttat ett antal militära trupper och polisgrupperingar
till området, vilka påstås vara mindre mottagliga för lokala
påtryckningar. I ”skyttegraven” för kampen för jorden och
mot straffriheten – grundläggande faktorer i det
institutionaliserade våldet – har saker och ting inte
förändrats särskilt mycket. Kanske man andas lite lättare,
men rädslan fortsätter att vara det alfabet med vilket man
skriver vardagslivet.
Trots detta har de intervjuade personerna inte bara beslutat
sig för att stanna kvar i sin ”stridsposition”, utan också i
djupaste mening på den plats de lever, och där de vill leva.
Ropet som hörs i södra Pará, precis som på resten av den
brasilianska landsbygden, är inte en klagan, inget jämmer,
det är ett rop på att få leva, som glädjer sig åt att få
leva och åt den rikedom som livet uttrycker på den här
platsen. Det är ett så intensivt och starkt rop att förr
eller senare kommer det att överrösta dödsbudbärarna,
okunnigheten och egoismen. Kosta vad det kosta vill.
Carlos
Amorín
® Rel-UITA
5 oktober
2005
* Rel-UITA tackar för det
stöd som FETAGRI, samt Cesar Ramos, Carmen Helena Ferreira
och Paulo Caralo från CONTAG, gav på plats.
** De kallas så för att de
lägger sina falska lagfartsbevis i en låda med syrsor
(grillos) vars urin ger pappren en gulaktig ton så att de
ska se ”gamla” ut
