Intervju med Edna Guzmán Palacio

”Det är svårt att leva ett normalt liv om man har ont när man lägger sig och ont när man vaknar.”

Edna jobbade på SEATECH tills kroppen gav upp. Idag leder hon organisationen ”Fundación Manos Muertas” (Stiftelsen döda handen). Tonfisk med Colombia som ursprungsland produceras billigt och exporteras till hela världen. Men den är fläckad av det fysiska och psykiska lidandet hos ett växande antal män och kvinnor som är offer för en hänsynslös feodalism.

-Var jobbade du?

-Jag jobbade på SEATECH i över 15 år. Men för tre år sedan tvingades jag sluta på grund av mitt fysiska handikapp. Jag har en muskelsjukdom som heter fibromyalgi. Och jag har dessutom karpaltunnelsyndrom och myofasciella smärtsyndrom.

-Vad hade du för arbetsuppgifter på företaget?

-De första fem åren jobbade jag i förädlingen, där tonfisken hanterades. Sedan fick jag utbildning och började på konserveringen. Jag hade långa arbetsdagar. Jag skötte maskiner som har en kapacitet på nästan 300 burkar tonfisk i minuten.

-Där fick jag belastningsskador av att stå vid bandet i över 16 timmar med nästan inga raster.

-Jag hade de arbetsuppgifterna i många år. När jag slutade stod min kropp inte längre ut med smärtan och kraftlösheten. Det kändes som om kroppen skulle gå sönder.

-Finns det någon matsal på fabriken där man kan äta?

-Det finns en matsal, men det var inte tillåtet för oss att äta lunch där. Om vi fortfarande jobbade vid lunchtid - och det gjorde vi så gott som varje dag - gav de oss lite bröd och en läsk. Vi kallade det ”agua de panela”, melassvatten. Det var allt vi fick äta efter lunch.

-Det var mycket svårt att orka med så långa arbetsdagar med så lite i magen. Men om vi klagade så sa de åt oss att för var och en av oss så fanns det hundra människor som skulle göra vad som helst för att få våra jobb.

-Samma sak var det med toapauserna. Vi fick inte gå när vi ville. De gav oss bara tillstånd när vi inte stod ut längre. Om vi klagade över att det var orättvist och plågsamt så svarad de med samma hotelser igen.

-På min plats i maskinen måste de fixa en avbytare åt mig om jag ville gå på toa.  Fast det gjorde de sällan. Och jag måste rusa till toan och hoppas att de inte skulle märka att jag lämnat maskinen obevakad. Jag riskerade ju jobbet.

-Kunde du inte stänga av maskinen?

-Om jag stängde av den måste jag ha ett giltigt skäl. Att jag var törstig eller behövde gå på toa var inget giltigt skäl. Om jag i alla fall stannade maskinen straffades jag med löneavdrag för den tid som maskinen inte gick.

-I Nicaraguas frihandelszon - där kvinnliga arbetare inte heller får gå på toa när de behöver - har arbetarna tvingats avstå från att dricka vatten…

-Vi måste göra samma sak här. Jag slutade i praktiken att dricka vatten. Och jag försökte att inte gå på toa alls. Det är inte underligt att jag har njurproblem idag.

-En massa arbetare fick problem med magen, levern, magkatarr och magsår eftersom vi var tvungna att äta våra måltider så snabbt, på så oregelbundna tider och gick utan mat så länge 

-Arbetsvillkoren var förfärliga, men hur var lönen?

-Lönen var över genomsnittet, för arbetarna i regionen får oftast bara minimilön för de flesta liknande jobb.

-Men det finns en hake som gör det lite komplicerat. När man först börjar på företaget säger de åt de nyanställda att de får grundlön för det de gör. Men de får också löfte om att få en bonus om de möter de produktionsmål som företaget sätter för de anställda.

-Och för att få den bonusen jobbar man 16-timmarsdagar utan rast, man blir sjuk och struntar i symtomen tills det är för sent.

-Hur går det för företaget ekonomiskt?

-Ekonomiskt går det mycket bra. Även om direktörerna säger att det finns problem och att driften ibland måste stoppas tillfälligt så är det inte riktigt sant. Jag och många andra anställda är övertygade om att enda syftet med de så kallade ”driftsstoppen” (när fabriken tillfälligt stängs) är att försvaga facket och sparka anställda som gått med i det.

-Vad händer när företaget får veta att en arbetare är sjuk?

-Då försöker de hitta en ursäkt för att sparka den anställda. Eller så säger de bara åt honom eller henne att arbetsuppgiften inte längre finns och att företaget inte behöver hans eller hennes tjänster.

-Jag vet många kvinnliga anställda som fått höra det. Eftersom de inte vet bättre och inte har någon att fråga om råd så slutar de. Och företaget ställs inte till ansvar. Det är det vi vill ändra på nu med Fundación Manos Muertas. Vi kan inte låta det här fortsätta bara för att kvinnor inte har rätt information.

-Om du kunde vrida tillbaks klockan...

-Skulle jag då välja att jobba på företaget igen... ?

-Precis.

-För tillfället håller de på och omplacerar mig och jag vet att förr eller senare får jag ett annat jobb på företaget. Men sanningen att säga så hoppas jag att det aldrig ska hända.

-Arbetet på SEATECH påverkar inte bara din fysiska hälsa, det påverkar också din mentala hälsa och förhållandet till din familj.

-Många av SEATECH:s kvinnliga anställda har förlorat sina familjer när de blivit sjuka på grund av jobbet. För det är inte lätt att bo med någon som alltid har ont och ständigt klagar över värk. Smärta leder till depression, oavsett hur ung man är.

-Det är så som många av kvinnorna som kommer till Fundación Manos Muertas känner sig: värdelösa och olyckliga.

-Du måste förstå hur det är för oss: det är svårt att leva ett normalt liv om man har ont när man lägger sig och ont när man vaknar.