En av Parlamentsfrontens olika målsättningar är att sätta igång med aktiviteter som är inriktade mot att göra våra samhällen mer medvetna om det här fenomenet, en annan är att främja förbindelser med såväl nationella som internationella organisationer, vilket möjliggör en effektivare verksamhet.

Vi vet alla att sexuellt utnyttjande är alla slags handlingar där en person använder ett barns eller en ung persons kropp för att dra sexuell och/eller ekonomisk fördel eller nytta av denna, genom att använda sig av sitt maktövertag. Exploateringen förutsätter alltså ett systematiskt utövande av makt för att kuva den andras fria vilja i syfte att den första får sina intressen tillfredställda, i detta fallet sexuella intressen.

Kommersiellt sexuellt utnyttjande yttrar sig i fyra former:

De här grupperna utesluter inte andra. Snarare försöker de beskriva fyra specifika fenomen för vilka det behövs olika strategier för att kunna bekämpa och få slut på dem.

Sexturismen är, mer än en variant av sexuellt utnyttjande, en mekanism som används av olika personer för att tillfredsställa sina sexuella begär med underåriga i ett främmande land eller i sitt eget hemland.

När man talar om de här frågorna, tydliggör dem, tänker på dem, dyker genast frågan upp: Hur är det möjligt att sådan grymhet kan existera?

Det enklaste svaret, och tyvärr det vanligaste, är att lägga skulden för dessa gärningar på en sjukdom. Vi vill med eftertryck hävda att ansvaret måste sökas bland flera mycket komplexa faktorer. I sociokulturella faktorer:

150 miljoner barn är underviktiga i utvecklingsländerna;

120 miljoner barn – i synnerhet flickor – går inte i skolan;

 180 miljoner barn mellan 5 och 17 år utnyttjas för de värsta formerna av barnarbete, det vill säga, ett av åtta barn i världen; människohandeln kan snart jämföras med den illegala handeln med droger, med beräknade vinster på 12 000 miljoner dollar per år.

De här förhållandena slår tillbaka på barnen och ungdomarna som är särskilt sårbara för de värsta formerna av exploatering. Vi kommer aldrig att lyckas med att göra slut på det här gisslet om inte våra samhällen och regeringar beslutsamt arbetar med dessa frågor.

Carol Bellamy, UNICEF:s nuvarande generaldirektör, har sagt en fantastisk sanning att stå fast vid: “Era barns välbefinnande bör göras till den viktigast normen för att mäta era personliga framgångar som ledare”.

Om vi i stället för att mäta de ekonomiska framgångarna i antal konsumtionsvaror (hur många kylskåp eller nya bilar eller hushållsapparater man kan köpa per person), vilket brukar göras i våra länder, mätte vår utveckling i enlighet med våra barns och ungdomars välbefinnande, kanske vi skulle komma fram till mer träffande resultat.

Trots att de har genomgått en långsam utarmningsprocess, är våra länder fortfarande enormt vackra. Vi skyddar naturens ymnighet, den arkitektoniska skönhet som vittnar om vår gemensamma historia och, viktigast av allt, vårt folks värme och gästfrihet. Kanske är det med anledning av detta som våra länder är privilegierade och får ta emot många turister.

Vi skulle önska att mottot från Turismens Världsdag 2003 uppfylls: "Turism: drivkraft i kampen mot fattigdomen, för skapandet av arbetstillfällen och för social harmoni. Francesco Frangialli, nuvarande generalsekreterare för WTO, uttryckte på ett träffande sätt i sitt tal på Turismens Världsdag 2003: ” Genom att välja kampen mot fattigdomen, skapandet av arbetstillfällen och social harmoni under Turismens Världsdag 2003, gav vårt fjortonde årsmöte bestämt uttryck för sin vilja att villkorslöst stödja ett av Förenta Nationernas huvudsakliga utvecklingsmål för millenniet, och påminde också om turismens fundamentala roll som positivt redskap i minskningen av fattigdomen, skapandet av arbetstillfällen och främjandet av den sociala harmonin. Etiskt sätt är det odiskutabelt att turismen bör stödja dessa mål”.

Därför hävdar vi att i vår kamp för utplånandet av den kommersiella sexuella exploateringen av barn och ungdomar är turistsektorn en mycket viktig allierad. Vi vet att olika representanter inom sektorn redan under några år har gjort satsningar och påbörjat aktiviteter i det här syftet. Nämligen:

1. Turistverksamheten ska respektera mäns och kvinnors jämlikhet. Likaså ska den inrikta sig på att främja de mänskliga rättigheterna och, i synnerhet, de mest sårbara befolkningsgruppernas särskilda rättigheter, speciellt barn, äldre och handikappade personer, etniska minoriteter och ursprungsbefolkningar.

2. Exploatering av människor, i vilken form som helst, speciellt sexuell, och i synnerhet när den drabbar barn, bryter mot de grundläggande syftena med turismen och utgör ett förnekande av det centrala i turismen. Sålunda, i enlighet med folkrätten, bör dessa brott villkorslöst bekämpas genom samarbete mellan alla de berörda staterna, och den nationella lagstiftningen bör bestraffa brottet i turistländerna samt i de länder varifrån gärningsmännen kommer, även när de har begåtts i utlandet. 

Barnsexturismen håller dock i sig i våra länder. I en rapport som nyligen gavs ut av ECPAT och Casa Alianza** om verkligheten i den här regionen mellan 1998 och 2000, framgår i all sin grymhet uppgifter och vittnesmål om barnsexturismens beständighet. Här är två exempel bara:

Ibland kommer dessa turister till området efter att ha varit i kontakt med olika hotell, barer och restauranger i förväg, då det påpekades av några källor att turisterna inväntades av de olika verksamheternas bussar, eller också att bussarna åkte runt och plockade upp barn och ungdomar för att ta dem till dessa platser.

Likaledes fungerar vissa taxiförare som mellanhänder inom dessa rörelser, såsom det blev verifierat av fältundersökarna genom intervjuer och genom att vända sig till några taxiförare”.

Eller, precis som det framgår av rapporten från Honduras, där en nordamerikansk sexexploatör, Daniel Gary, blev gripen***. I Garys dagbok, som blev beslagtagen, kan man utläsa hur fullständigt ostraffat han rörde sig i landet, till den grad att han försäkrade:

”Detta är det bästa hotell jag har bott på, man kan se havet och dessutom

låter de mig ha pojkar hos mig…”.

Och:

”…så jag hade alltså sex med honom igår kväll, i början hade jag lite problem med att få in honom på hotellet, men efter att ha förklarat för vakten att han inte hade något lim, var det inga problem”.

Det finns fortfarande webbsidor med barnpornografi på internet som helt ostraffat erbjuder våra flickor som handelsvaror samt, i mer dolda ordalag, vid användandet av vissa ”metatags” – nyckelord som har att göra med barnpornografi – ger tillgång till olika turistkampanjer.

UTMANINGAR

Som sagt, de etiska koderna och beteendekoderna innebär ett mycket stort framsteg för utformandet av skyddsramar. De kan till på köpet hjälpa till att upptäcka brister i rättsreglerna och avhjälpa dessa genom påläggandet av enskilda förpliktelser. Men de etiska koderna är frivilliga och är inte juridiskt obligatoriska. Bevakandet av att koderna respekteras är normalt en intern företeelse. De innehåller inte tillräckligt med offentliga garantier att bevakningen kommer att genomföras, att de ansvariga för bevakningen har tillräcklig utbildning och förståelse eller att de inte kommer att dölja överträdelserna (vi får inte glömma att det är företagen som betalar de ansvariga för att utföra bevakningen).

Därför är fortfarande utbildning och fortbildning av arbetarna inom sektorn av högsta vikt, och i detta syfte är det avgörande att blanda in fackföreningarna som representerar dem. Det finns ingen med större kapacitet att samtala med arbetarna än de fackförbund som grupperar dem. Därför tycker vi att de aktiviteter UITA:s kampanjer inom detta område är speciellt intressanta, medvetna om att det är arbetaren som i första hand har möjlighet att upptäcka ett misstänkt beteende som kan innebära sexuellt utnyttjande.

Det kommersiella sexuella utnyttjandet av barnen är ett problem av internationella mått som har förvärrats genom hur lätt och snabbt man kan resa nu för tiden, och genom den växande olikheten mellan i-länder och u-länder samt globaliseringen. Dessutom genom massmedia och den nya teknologin som möjliggör ögonblicklig överföring av information. Det är därför som kanske det mest effektiva sättet för den privata sektorn att delta i kampen är genom internationellt samarbete. När jag säger detta är jag väl medveten om att inom kort – efter sitt årsmöte den 17 till 24 oktober i Beijing – kommer WTO att ansluta sig till Förenta Nationernas system som specialiserad organisation. Detta är ett mycket viktigt steg för WTO som kommer att inneha en privilegierad plats för att sätta igång och genomföra aktioner på internationell nivå.

Men också för lagstiftande ledamöter existerar det utmaningar som vi inte kan ta avstånd från. Det är ofrånkomliga etiska förpliktelser som gör oss till representanter för medborgarna.

I första hand bör vi åta oss att först och främst ta med barndoms- och ungdomsproblem på den politiska agendan. Barnen röstar inte men de är den största kraften vi har för att våra folkgrupper ska utvecklas på bästa sätt.

Ett större engagemang i barndomen och ungdomen tvingar oss att nå längre än diskursen för att konkretisera aktiviteter som är inriktade på att få bort de konkreta livsvillkoren (huvudsakligen fattigdomen), som gör våra barn sårbarare.

Det är nödvändigt och ofrånkomligt att ratificera de internationella redskapen för skydd av barnens rättigheter, som Konventionen för barnens rättigheter och dess Bemyndigande Protokoll, ILO:s 182 konvention, och följaktligen anpassandet av den nationella lagstiftningen till dessa redskap.

Nämnda lagstiftningar bör placera problemet där problemet föreligger: sexexploatörerna och de som tillhandahåller dessa aktiviteter, bestraffa dem hårt och normera brotten med absolut tydlighet för att eliminera straffriheten. Nya aktionsområden måste utforskas. Till exempel internet. Det kan inte vara möjligt att stora leverantörer som Microsoft kommer undan sitt ansvar genom att helt enkelt placera en varning i början av sina hemsidor. Det kan inte vara möjligt att de internationella finansföretagen, som Visa och Mastercard bland andra, tillåter att man via dem kort kan handla med inköp och försäljning av barnpornografi.

Det är vår uppgift att acceptera dessa nya problems komplexitet och svårigheter och komma med genomförbara lösningar.

Jag säger som Carol Bellamy: : “Era barns välbefinnande bör göras till den viktigast normen för att mäta era personliga framgångar som ledare”.

Till sist skulle jag vilja låta världens barns röster höras och för er upprepa det budskap som barnen lät oss höra under FN:s speciella session till förmån för barnen den 8 maj 2002 i New York:

”Vi är världens flickor och pojkar.

Vi är offer för exploatering och utnyttjande. Vi är gatans pojkar och flickor. Vi är krigets pojkar och flickor. Vi är offer för, och föräldralösa på grund av, HIV/Aids. Man nekar oss en bra utbildning, liksom god hälsovård. Vi är offer för politisk, ekonomisk, kulturell, religiös och miljödiskriminering.

Vi är pojkar och flickor vars röster inte hörs. Det är dags att man bryr sig om oss. Vi vill ha en värld som lämpad för pojkarnas och flickornas behov, för en värld som är lämpad för våra behov är en värld som är lämpad

för allas behov.”

Låt oss höra deras krav och vi kommer att klara av utmaningen.

Daisy Tourné

© Rel-UITA

Nationell delegat, Uruguay

24-06-2005

Fotnoter:

**  Uppgifter från rapporten från 2003 av UNICEF och WTO: Regional utredning om människohandel, prostitution, barnpornografi och sexturism i Mexiko och Centralamerika.

***  Utredning om barnpornografi av professor Fernando Da Roda för BICE.