Brasilien

Våldet på landsbygden

UITA spelar in en dokumentärfilm

i Amazonas

Det regnar den här morgonen i Montevideo, i södra delen av söder. Det regnar häftigt, kompakt och grått. Ändå är det omöjligt att skaka av oss intrycken från våra upplevelser bara för några dagar sedan när vi höll på att kvävas i dammet på den transamazoniska landsvägen i den brasilianska delstaten Pará, ca 600 kilometer söder om dess huvudstad, Belem do Pará.

 

Ett arbetslag från UITA:s regionssekretariat bestående av Álvaro Santos, Emiliano Camacho och undertecknad hade anlänt dit för att ta de första inledande stegen av ett fältarbete vars resultat kommer att bli en dokumentärfilm på 20 minuter – och som redan håller på att redigeras -. Filmen är en fundamental del i den internationella kampanj mot våldet på landsbygden i Brasilien som UITA och Lantarbetarnas samorganisation i Brasilien (CONTAG) gemensamt kommer att lansera inom de närmaste veckorna.*

 

Den här arbetsplanen som utarbetats i samarbete med Lantarbetarförbundet (FETAGRI) i delstaten Pará, började ta form i staden Marabá. I stadens närhet hittade vi en av Dedés söner, den enda överlevande efter en ännu ostraffad massaker där fackföreningsaktivisten Dedé, hans fru och yngsta son blev mördade. Mördarna frigavs i rätten. Vi blev bekanta med Fundação Agraria do Tocantins Araguaia, en yrkesutbildningsinstitution för unga småbönder och bosättare där man använder sig av den så kallade ”växlingspedagogiken”, som består av att eleverna går 14 dagar i skolan och sedan återvänder hem för resten av månaden för att inte försumma familjens inkomstbringande åligganden. Därifrån utarbetar man också olika projekt som har att göra med gemensam bildning, samarbete samt förvaltning av naturresurserna.

 

Några få kilometer från Marabá besökte vi ett läger med mer än 80 jordlösa lantarbetarfamiljer som har kämpat i tre år för att de ska få tillerkänt sig en improduktiv gård som de redan har ockuperat tre gånger och från vilken de blivit avhysta lika många gånger. För tillfället uppehåller de sig i det som en gång var några skjul för grisar, som en intilliggande bosättning avstått till dem, och där de varken har el eller vatten.

 

I Rondón do Pará lärde vi känna Joel, änka efter lantarbetarledaren Dezinho, som mördades för två år sedan. Joel blev därefter vald till ordförande för Rondóns fackförening för lantarbetare, och på grund av de dödshot hon ständigt är utsatt för lever hon med säkerhetsbevakning dygnet runt.

 

I Paraupebas fick vi ta del av mordet på lantarbetarledaren Soares. Hans bror samt Indio, som var hans fackliga kamrat, berättade för oss. Vi fick också ta del av ett vittnesmål av änkan efter Antonio do Alho, före detta ledare inom lantarbetarfacket och rådgivare inom det lokala jordbrukssekretariatet, som mördades så sent som för tre månader sedan. Antonio efterlämnade fyra barn, det minsta bara fyra månader gammalt.

 

Efter en lång sträcka längs den transamazoniska landsvägen anlände vi till Pacajá, där vi fick höra om fallet Dorival, en lokal ledare som hotats till livet och tvingats överge sin lilla gård för att leta efter ett säkrare ställe inne i samhället.

 

Därefter kom vi fram till Anapú, den lilla staden där den nordamerikanska-brasilianska Dorothy Stang bodde. Hon var missionär från Hermanas de Notre Dame de Namur och blev mördad för några månader sedan efter 25 år av ständiga hot och varningar. Där samtalade vi med Janine, också från USA och missionär, som har kämpat tillsammans med Dorothy under de senaste 20 åren. Samfundet jordlösa lantarbetare bidrog med sitt vittnesmål och sin minnesbild av den mördade missionären. Vi fick också lyssna på Chiquinho, ordförande för lantarbetarnas lokala fackförening, Dorothys själsliga son, PT:s före detta kandidat till borgmästare och för närvarande under dödshot från samma ”konsortium” som dödade syster Dorothy.

 

Från Anapú till Santarem, där vi träffade Ivete, ordförande för lantarbetarfacket och hotad till livet av sojaplanterarna och ”fazendeiros” (storgodsägarna), som har lagt beslag på miljoner hektar  statligt ägd mark som tidigare var djungel, tropiska skogar, och som nu är ängsmark och odlingsmark och snabbt håller på att förvandlas till ofruktbar mark. Ivete kommer från en traditionell folkgrupp som alltid har bott i skogen och lever av att plocka olika produkter från urskogen. Hon guidade oss till två grupper av ”quilombolas” som lever vid stranden till Tocantins, djupt inne i snårskogen. Där såg vi konsekvenserna av den press som de förhärskande intressena utövar på de här grupperna för att de ska lämna sina byar och på det viset ta över skogen som de lever av. Quilombos är samhällen bildade av färgade som gömde sig i djungeln för att fly från slaveriet, och många gånger blandade de sig med infödingsgrupper som de träffade på. De är sekulära invånare från de här trakterna och att de stannar kvar där är en bra garanti för att skogen ska kunna leva vidare eftersom de lever av denna och känner den bättre än alla andra. Våldet är dock ett ständigt hot för dem.

 

Slutligen, några kilometer från Belém, träffade vi Rejanes familj - hennes änkling och två barn. Hon var aktivist inom den kvinnliga lantarbetarrörelsen i området och blev mördad för tio år sen i sitt eget hem, inför sina små barn och syskonbarn. Brottet, precis som alla de andra, har ännu ingen straffats för eftersom bödeln blev anhållen några minuter efter mordet. Polisen försäkrade sig dock om hans tigande genom att tillämpa den så kallade ”rymningslagen” när han påstods ha velat fly från polisbyggnaden. Mördaren dog också samma dag och de som egentligen var ansvariga för brottet har aldrig blivit avslöjade. Rejanes familj berikade oss med ett gripande vittnesmål om hur  kärleken genomsyrade allt denna intelligenta, hjärtliga och vackra kvinna från Bahía gjorde i livet.

 

De här personerna kämpar i ”frontlinjen för elden”, där ”grilleros”** bränner tusentals hektar urskog för att lägga beslag på marken utan något som helst underlag – och när de har dokumentation är den alltid falsk – och exploatera den under de få år som bördigheten varar, då den är ohjälpligt dömd till att förvandlas till ofruktbar mark. Föreningen av nyrika äventyrare, pensionerade och aktiva militärer som har bildat sina egna feodala dynastier sedan diktaturåren under 60-talet, ädelträexportörerna som har jämnat nästan 40 % av det brasilianska Amazonas bästa trä med marken och fortsätter att rycka fram, boskapsuppfödarna och sojaodlarna på enormt vidsträckta stulna landområden utgör en så stark maktfaktor att de, med några få och hederliga undantag, triumferar över rättvisan, polisen och den lokala politiken. Statens traditionella oföretagsamhet – läs regerings efter regerings medbrottslighet och maskopi – har förändrats något efter mordet på syster Dorothy, vilket fick enorm uppmärksamhet internationellt. Lula da Silvas regering har flyttat ett antal militära trupper och polisgrupperingar till området, vilka påstås vara mindre mottagliga för lokala påtryckningar. I ”skyttegraven” för kampen för jorden och mot straffriheten – grundläggande faktorer i det institutionaliserade våldet – har saker och ting inte förändrats särskilt mycket. Kanske man andas lite lättare, men rädslan fortsätter att vara det alfabet med vilket man skriver vardagslivet.

 

Trots detta har de intervjuade personerna inte bara beslutat sig för att stanna kvar i sin ”stridsposition”, utan också i djupaste mening på den plats de lever, och där de vill leva.

 

Ropet som hörs i södra Pará, precis som på resten av den brasilianska landsbygden, är inte en klagan, inget jämmer, det är ett rop på att få leva, som glädjer sig åt att få leva och åt den rikedom som livet uttrycker på den här platsen. Det är ett så intensivt och starkt rop att förr eller senare kommer det att överrösta dödsbudbärarna, okunnigheten och egoismen. Kosta vad det kosta vill.

 

Carlos Amorín

® Rel-UITA

5 oktober 2005

 

* Rel-UITA tackar för det stöd som FETAGRI, samt Cesar Ramos, Carmen Helena Ferreira och Paulo Caralo från CONTAG, gav på plats. 

 

** De kallas så för att de lägger sina falska lagfartsbevis i en låda med syrsor (grillos) vars urin ger pappren en gulaktig ton så att de ska se ”gamla” ut             

 

           

 

  UITA - Secretaría Regional Latinoamericana - Montevideo - Uruguay

Wilson Ferreira Aldunate 1229 / 201 - Tel. (598 2) 900 7473 -  902 1048 -  Fax 903 0905