Den 26 mars i fjol tecknade SINTRAINAGRO ett nytt kollektivavtal med bananproducenternas förening, AUGURA. Till skillnad från tidigare förhandlingar behövde facket inte tillgripa några tuffa påtryckningsmedel. En av fackets landvinningar var att fler kvinnor ska anställas på plantagerna, där de annars i många år i praktiken inte fått jobba. Men SINTRAINAGRO har också blivit en mötesplats för stridbara kvinnor som slåss för att skapa ett bättre liv åt sig själva i ett sammanhang som annars präglas av marginalisering.

Adela Torres Tovar är en 47-årig kvinna med två vuxna barn: Mayleth (25) och Aidés (23). 1993 anställdes hon på bananplantagen ”El Tato”,” där hon arbetade med rensning och paketering.

På den tiden hängde doften av krutrök alltid i luften i Urabá och hon kämpade sig fram i en värld och ett fack som båda dominerades av män. Hon hade ingen som hjälpte henne fram och det var helt och hållet hennes egen förtjänst att hon lyckades bli generalsekreterare i det colombianska lantarbetarförbundet SINTRAINAGRO, en organisation där man har kvotering för makt men inte kön.

I det senaste valet fick hon flest röster - något som visar att många av arbetskamraterna faktiskt ser Adela som en kompetent ledare som kan företräda de anställdas intressen. Det är naturligtvis hedrande för Adela men samtidigt pekar det på att något håller på att förändras i både de manliga arbetarnas beteende och organisationens dynamik, när de strävar efter att minska diskrimineringen mot kvinnor på jobbet och i arbetarrörelsen.

”Inget är enkelt i Urabá”, säger Adela. ”En del säger att det är den bästa platsen i hela Colombia - men det kan också vara en återvändsgränd. Här är det långt till skolor och universitet. Den långa resan till ett sjukhus värt namnet är farligare för hälsan än sjukdomen eller skadan man har. Kvinnorna i Urabá har fler barn än i andra regioner i landet och vi är mycket unga när vi föder första barnet”, berättar Adela med hes röst när hon beskriver en komplicerad tillvaro som hon är välbekant med.

”Men det händer också positiva saker här, till exempel förhandlingarna om det sista kollektivavtalet. Precis när alla var beredda på strejk överraskade facket och bananproducenternas förening genom att teckna ett nytt avtal på rekordtid.”

”Nu pratar många om ett ’mirakel’, men det är inget mirakulöst med det”, poängterar hon. ”Vi har jobbat hårt för att göra framsteg i dialogen med regionens arbetsgivare och stärkt facket och vår förhandlingsposition. Colombias vicepresident Angelino Garzón har också gjort en viktig och positiv insats. Han kan mycket om vår region och dess historia och alla problem.”

Kvinnliga bananarbetare

Från våld till våld

”Vändpunkten kom när tragedin drabbade våra män: efter massakern i La Negra i Honduras fanns det massor med kvinnor, men inga män.”¹ AE NNM

Våldsspiralen som plågade Urabá i mitten av 1990-talet sammanföll med en ökad kvinnlig närvaro på bananplantagerna. ”Under den perioden dödades många män och andra tvingades fly. Arbetskraft blev en bristvara och det ledde till att plantagerna anställde fler kvinnor.”²

När IUL sjösatte den internationella kampanjen ”Vi är alla Urabá” 1996 fanns det 4 000 änkor enbart i kommunen Apartadó (med 60 000 invånare), vars män hade dödats i våldsamheterna.

”På den tiden”, berättar generalsekreteraren, ”var arbetsgivarna mer flexibla i sina krav på kvinnor som sökte jobb på plantagerna. De var i akut behov av arbetskraft och kvinnorna var lösningen. Jag minns hur de gick från område till område på jakt efter arbetare och uppmanade kvinnor att ta jobb på bananplantagerna. Idag tycker många producenter att det är problematiskt att anställa kvinnor.”

När det sedan blev lugnt i regionen och de illegala väpnade grupperna försvann från Urabá började man försöka tvinga bort kvinnorna från arbetsmarknaden.

”Idag är bara sex procent av de anställda på Urabás bananplantager kvinnor. Tydligen diskrimineras det mot kvinnor även under fredstid”, beklagar sig Adela.

Fattigdom med kvinnoansikte

Från våld till försummelse

”Jag har fyra barn. Och jag är både mamma och pappa.

Det är den vanliga visan: han lämnade mig.”³

En studie som genomfördes 2004 av Escuela Sindical Nacional (landets fackföreningars skola) visade att 71 procent av de kvinnliga bananarbetarna var familjeförsörjare till följd av konflikten - av skäl som anges ovan - eller på grund av kulturella mönster som skapar instabila äktenskap.

En annan faktor som påverkar kvinnor negativt på arbetsmarknaden är att kvinnor i Urabá i genomsnitt har fler barn än kvinnor i andra delar av landet. Kvinnor i Urabá har i medeltal fyra barn och de flesta kvinnor blir mammor redan i tonåren. Studien visade också att de flesta kvinnliga arbetstagare blir mammor vid 17, och det är likadant idag.

”Att bli mamma så tidigt”, säger Adela, ”begränsar dina möjligheter att studera vidare och höja din kompetens. Och det försämrar dina chanser på arbetsmarknaden. Det är en bidragande orsak till att kvinnor är en så stor del av den informella ekonomin och löper större risk än män att bli arbetslösa.”

Läkeprocessen

Från våld till förverkligande av drömmar

Hur kan problemen för majoriteten av kvinnorna i Urabá lösas? Hur kan de komma igen efter varje ny besvikelse och inte bara ge upp och lamslagna säga sig att det är omöjligt?

Adela har ingått i fackets förhandlingsgrupp de sista fem kollektivavtalen. Hon har använt sitt inflytande för att ta upp kvinnliga arbetstagares problem, behov och intressen. Och hon har åstadkommit mycket.

”I det senaste avtalet som vi just tecknade fick vi med något mycket viktigt: en klausul som säger att minst ytterligare en kvinna måste anställas på var och en av regionens 291 plantager, oavsett hur många som redan jobbar där. Tack vare den skrivningen kommer det totala antalet anställda att öka och nya möjligheter skapas.”

”Det här är mycket positivt, men eftersom problemen som drabbar kvinnor i regionen är så många och allvarliga”, fortsätter Adela, ”måste vi genomföra många andra åtgärder, till exempel måste vi skapa rum för dialog och stödja dem och vi måste organisera solidaritetsaktioner.”

”Men en sak är säker: och det är att inget av det här kan uträttas isolerat. Först måste vi organisera oss och ta kontakt med andra intressenter i civilsamhället, för problemen vi står inför överstiger fackets räckvidd och kapacitet. Därför försöker vi på vår organisation Fundación Social Tejiendo Huellas att hitta nya infallsvinklar på saker och ting och skapa nya perspektiv som främjar våra projekt för solidarisk ekonomi och medborgaransvar genom organisering och aktiv delaktighet. Det är en stor utmaning, men det fungerar”, säger Adela.

”Vår organisation har en gammal dröm: projekt arbetskläder. För några år sedan fick vi med en klausul i kollektivavtalet, som säger att arbetskläderna för de 18 000 bananarbetarna ska levereras av de kvinnliga medlemmarna i Fundación Social Tejiendo Huellas.”

”Idag har vi 55 kvinnor som fått utbildning genom ett avtal med det nationella studieförbundet SENA och SINTRAINAGRO som upplät sitt huvudkontor för kurserna. Projektet innebär att 64 000 arbetsplagg ska tillverkas om året för bananplantagerna. För det behövs 250 kvinnor.”

Verksamheten går långsammare än vad som behövs för att möta efterfrågan, men kvinnorna sköter uppgiften ansvarsfullt och tror på vad de gör.

”För vi kan inte misslyckas”, avslutar Adela, deras främsta mentor. ”Vi gör vårt bästa för att förverkliga en dröm för många kvinnor, som i projektet ser vägen till social välfärd. Och Fundacións uppgift är ju att höja sysselsättningsnivån och bidra till utvecklingen och en återuppbyggnad av samhället.”